”It’s time for the Stadium breaker”

juli 24, 2016

Det spelglada E Street Band, den imponerande uppsättning av The River-albumet och det avslutande partyt gör att Springsteens tredje spelning i sommar får toppbetyg.

Bruce Springsteen and the E Street Band, Ullevi, Göteborg 

23 juli 2016

Betyg: 5/5

Klockan är 25 minuter efter utsatt tid och delar av den nyss peppade publiken börjar muttra. Timmarna i värmen och trängseln på ståplats börjar ta ut sin rätt. Strax kliver Bruce på med den lika överraskande som klockrena öppningslåten ”Meet me in the City Tonight”. Hsn berättar sedan att de kommer spela ”The River”-albumet i sin helhet, för andra gången på den europeiska turnén.

Inget drömscenario för mig personligen, men jag har ändå svårt att vara besviken. Jag kommer snart på mig själv med att uppskatta tryggheten i att veta vad som komma skall. Och ändå inte, visar det sig. För vilken version av skivan de gör…

Sämsta funkar skivans första snabba låtar, som ”Ties that bind” och ”Two hearts” där Bruce verkar ansträngd och tempot fått sänkas för att han ska hinna med sången.

”Independence Day” får en inledande förklarande monolog och blir vackrare än på skivan. Fiol och sax ersätter förtjänstfullt panflöjt. När det är dags att ”byta skiva” dimmas belysningen och en ensam Roy Bittan spelar ett rörande vackert, mörkt och närmast klassiskt pianoparti. Enstaka röda lyktor tänds och ”Point Blank” startar. Jag har svårt att se denna mörka och känslofulla version som något annat än en stark kommentar till det senaste tidens dödsskjutningar och massakrer i USA, där framför allt unga svarta och även poliser fått sätta livet till. Det går nästan att ta på sorgen och maktlösheten hos Bruce. 

Därifrån tar oss Max Weinbergs pumpande baskagge oss i ett tvärt kast ut till Cadillac-ranchen, i ett av flera exempel på att ”The River” är kontrasternas skiva. Som sig bör blir det att åka av. I denna ösiga och förlängda tappning med flera saxsolon, blir även detta frågetecken på förhand nu till ett utropstecken i protokollet. 

Närbesläktade ”I’m a rocker” förblir en parantes även live. I höjd med ”Stolen Car” brukar jag tydligen tappa koncentrationen i vanliga fall, live blir den makalöst vacker när varje ord når fram. Albumavslutningen är något i hästväg. ”Drive All Night” försätter ett Ullevi i skymningen i andakt upplyst av tusentals mobiler. Jag förlåter Bruce för den banala textraden om skorna många gånger om.

När skivan nått vägs ände i ”Wreck on the Highway” blir det kittlande att vi nu har helt okänt territorium framför oss. Vad som helst kan komma.

Det blir en både väntad och oväntad kavalkad av hits. Bruce och E Street tycks extra spelglada och taggade och publiken likaså. Bruce säger det själv: ”Nu börjar partyt”.

”Badlands”, ”Born to Run”, ”Dancing in the Dark” leder till ett härligt om än något förutsägbart party där gammal som ung ger järnet. ”Candy’s Room” och ”She’s the One”, desto mindre tippade och desto större fröjd för örat. I ”Because the Night” får Nils Lofgren äntligen glänsa och river av ett flera minuter långt solo som torde få det att vattnas i munnen på hårdrocksgitarrister.

Partyt tuffar på med en sådan energi att vi inte bryr oss om att om att vi får höra förhållandevis lite från skivorna ”Born to Run” eller ”Born in the USA”. Publikinteraktionsnumret ”7 Nights to Rock” får så bra gensvar på ”veckodagssticket” att bandet inte kan sluta spela den. ”Shout” fortsätter på samma tema. 

Det är en rörd Bruce Springsteen som tackar Sverige och Göteborg, inte minst för fansens inledande ”Welcome home”-hälsning från sittplats.

Inför ett 60 000 lyckliga själar på ett kokande Ullevi kan Bruce inte motstå frestelsen att hämta upp en skylt med texten ”It’s time for the Stadium breaker”. Vid ett tillfälle under ”Twist and Shout” uppmanar Bruce oss att testa vad stadion håller för. 

Hade de som lagade den spruckna stadion efter konserten 1985 inte gjort sitt jobb hade vi definitivt dansat sönder Ullevi 23 juli 2016. Så här kul har nog varken Göteborg eller Springsteen haft på mycket länge.

Bruce Springsteen sjunger ”Hungry Heart” på Ullevi 23 juli 2016

”Drive All Night”


En fullständig låtlista hittar du här: http://www.setlist.fm/setlist/bruce-springsteen/2016/ullevi-stadium-gothenburg-sweden-23ff7cdb.html

En bra start på året

februari 8, 2015

De tio bästa skivorna 2014

december 31, 2014

Förra inlägget till trots, här är en lista över året tio bästa skivor 2014. Det var ett tätt lopp.

Lykke Li. Foto: I Knew Photos

Lykke Li. Foto: I Knew Photos

  1. Lykke LiI Never Learn
    Skivan börjar med ett frenetiskt strummande på en akustisk gitarr, hur nyskapande är det? Sedan kom de finstämda stråkarrangemangen in och jag var såld. Lykke Lis förlorade kärlek blev en skiva som verkligen kändes. Höjdpunkt: I Never Learn
  2. War on DrugsLost in the Dream
    Pundigt men åh så bra. Lyckades som få andra detta år bygga upp ljudlandskap jag gärna gick vilse eller stannade kvar i. Höjdpunkt: An Ocean In Between the Waves

  3. First Aid KitStay Gold
    Systerna Söderbergs har tagit sitt låtskrivande ett steg till. Språket, melodierna, allt är bättre. Systrarnas mest fulländade skiva, som håller hela vägen. Höjdpunkt: Stay Gold
  4. Sun Kil MoonBenji
    Mark Kozelek berättar nästan för öppenhjärtat om sitt liv, men också därför håller han lyssnaren i ett spänt grepp under skivans elva låtar.     Höjdpunkt: I Watched the Film The Song Remains the Same
  5. St VincentSt Vincent
    Cool och befriande egen. Höjdpunkt: Birth in Reverse
  6. BahamasBahamas is Afie
    En mycket stämningsfull höstskiva. Höjdpunkt Can’t Take You With Me.
  7. Leonard Cohen – Popular Problems
    Med stundtals extremt raspig röst gav legenden oss en tätt samling fina låtar. Höjdpunkt: Almost like the Blues
  8. Damien JuradoBrothers and Sisters of the Eternal Sun
    Trubaduren tog in mer effekter än vanligt och döpte nästan alla låtar efter något med silver i sig. Höjdpunkt: Silver Timothy
  9. Avi BuffaloAt Best Cuckold
    Modern medryckande indie som doftar Velvet Underground, andra The Thrills. Höjdpunkt: So What
  10. Jennie AbrahamsonGemini Gemini
    Få skivor fick mig att vilja dansa som denna. Höjdpunkt: Dance with Me

Bubblare: Black Keys, Kent, Perfume Genius, Spoon, Lana Del Ray, Allo Darling, Kevin Morby, James McMorrow, Hello Saferide, Sharon von Etten, Anders Wendin, Jamie T, Jackson Browne, Jack White, J Mascis, Hozier.

Låtarnas år

december 31, 2014

När musikåret gick mot sitt slut och jag skulle försöka sammanfatta blev jag missmodig.

– 2014, det var väl inget vidare musikår?

Efter att ha vänt och vridit lite till och satt ihop en låtlista för 2014 konstaterar jag att jo, det var det.

2014 var kanske inget fantastiskt skivår.

2014 var låtarnas år.

Året när välskrivna textrader åter ruskade tag i mig och påminde om lyrikens kraft:

  • Som när Johnny Cash berättade om sin misslyckade flört med ett ex (texten är tyvärr inte skriven av Cash men i alla fall).
  • Som när Leonard Cohen på rim liknade krigsdrabbades lidande vid blues.
  • Som när St Vincent började en låt med en vardagsiakttagelse, om onani och att bära ut soporna.
  • Som när Sun Kil Moon sörjde sina släktingar som brunnit upp.
  • Som när Ellen Sundberg släpigt sjöng om att gå och lägga sig på morgonen och vakna på kvällen.
  • Som när Kent sjöng om hur folk föredrog melodifestivalen framför att rösta i valet.

Men flest gånger återvände jag till lyckopillret ”Do You” med Spoon. Den har en oemotståndlig framåtrörelse som jag knarkat på under året.

Året avslutades dessutom med lysande singlar från svenska Amason och Winhill/Losehill, som pekar på en mycket spännande start på skivåret 2015. De finns med på årslistan ”2014 in songs”.


Kulturtanten 30

Här skriver jag om den senaste musiken, filmerna och serierna. Med viss Malmövinkel.