De tio bästa skivorna 2014

Förra inlägget till trots, här är en lista över året tio bästa skivor 2014. Det var ett tätt lopp.

Lykke Li. Foto: I Knew Photos

1. Lykke Li – I Never Learn
   Skivan börjar med ett frenetiskt strummande på en akustisk gitarr, hur nyskapande är det? Sedan kom de finstämda stråkarrangemangen in och jag var såld. Lykke Lis förlorade kärlek blev en skiva som verkligen kändes. Höjdpunkt: I Never Learn
2. War on Drugs – Lost in the Dream
   Pundigt men åh så bra. Lyckades som få andra detta år bygga upp ljudlandskap jag gärna gick vilse eller stannade kvar i. Höjdpunkt: An Ocean In Between the Waves

3. First Aid Kit – Stay Gold
   Systerna Söderbergs har tagit sitt låtskrivande ett steg till. Språket, melodierna, allt är bättre. Systrarnas mest fulländade skiva, som håller hela vägen. Höjdpunkt: Stay Gold
4. Sun Kil Moon – Benji
   Mark Kozelek berättar nästan för öppenhjärtat om sitt liv, men också därför håller han lyssnaren i ett spänt grepp under skivans elva låtar.     Höjdpunkt: I Watched the Film The Song Remains the Same
5. St Vincent – St Vincent
   Cool och befriande egen. Höjdpunkt: Birth in Reverse
6. Bahamas – Bahamas is Afie
   En mycket stämningsfull höstskiva. Höjdpunkt Can’t Take You With Me.
   
7. Leonard Cohen – Popular Problems
   Med stundtals extremt raspig röst gav legenden oss en tätt samling fina låtar. Höjdpunkt: Almost like the Blues
8. Damien Jurado – Brothers and Sisters of the Eternal Sun
   Trubaduren tog in mer effekter än vanligt och döpte nästan alla låtar efter något med silver i sig. Höjdpunkt: Silver Timothy
9. Avi Buffalo – At Best Cuckold
   Modern medryckande indie som doftar Velvet Underground, andra The Thrills. Höjdpunkt: So What
10. Jennie Abrahamson – Gemini Gemini
    Få skivor fick mig att vilja dansa som denna. Höjdpunkt: Dance with Me

Bubblare: Black Keys, Kent, Perfume Genius, Spoon, Lana Del Ray, Allo Darling, Kevin Morby, James McMorrow, Hello Saferide, Sharon von Etten, Anders Wendin, Jamie T, Jackson Browne, Jack White, J Mascis, Hozier.

Bahamas tog Debaser med storm

Artisten Bahamas spelar på Debaser Malmö. Foto: David Gustafsson

Bahamas
16 mars 2013
Debaser Malmö

Support: Erika Rosén

Om en artist vid namn Bahamas spelar i närheten av dig, se för guds skull till att inte missa det.

En singersongwriter besläktad med Ryan Adams och M. Ward, fast med mindre finess. Avslaget som en karibisk bris. Det var mitt betyg efter en lyssning på Bahamas skiva Barchords i veckan.

Efter lördagens konsert på Debaser är jag närmast arg.

Var det verkligen rätt artist jag lyssnat in mig på?

För det jag just lämnat var en helt överjordisk bra spelning. En spelning så bra att den får mig att ta upp mitt bloggande efter nära fem månaders paus.

Denna artist ska inte få gå arbetslös.

Omedelbart fångas jag av hans otroligt skickliga hanterande av gitarren. Han ber flera gånger under konserten om ursäkt för att han inte fått med sig sin elgitarr och att vi får nöja oss med hans akustiska gitarr. Men som han använder den!

Redan i introt till första låten river han av ett solo som ger mindervärdeskomplex åt samtliga gitarrister i indie-världen. Denne bildsköne kanadensare har en bakgrund som gitarrist i en rad olika band, däribland Feist. Men här blir det helt klart att han kan stå på egna ben.

Hans stämma är mäktig och live mäter den sig tveklöst med Ward och Adams. Texterna är fyndiga och låtarna snygga hantverk, där det överdådiga gitarrrarbetet inte få ta överhanden.

Bahamas lågmälda humor i mellansnacket går hem. Framför flanellskjortorna står en gitarrist i flanellskjorta skämtandes om skäggiga gitarrister i flanellskjortor.

Jag är omskakad, som av en karibisk storm. Det enda minuset denna kväll är att publiken inte är större, ett drygt hundratal. Men varken Bahamas eller publiken hänger läpp för det. Vi vet att nästa gång kommer det att vara betydligt fler som lyssnar.

Betyg: 5/5