”It’s time for the Stadium breaker”

Det spelglada E Street Band, den imponerande uppsättning av The River-albumet och det avslutande partyt gör att Springsteens tredje spelning i sommar får toppbetyg.

Bruce Springsteen and the E Street Band, Ullevi, Göteborg 

23 juli 2016

Betyg: 5/5

Klockan är 25 minuter efter utsatt tid och delar av den nyss peppade publiken börjar muttra. Timmarna i värmen och trängseln på ståplats börjar ta ut sin rätt. Strax kliver Bruce på med den lika överraskande som klockrena öppningslåten ”Meet me in the City Tonight”. Hsn berättar sedan att de kommer spela ”The River”-albumet i sin helhet, för andra gången på den europeiska turnén.

Inget drömscenario för mig personligen, men jag har ändå svårt att vara besviken. Jag kommer snart på mig själv med att uppskatta tryggheten i att veta vad som komma skall. Och ändå inte, visar det sig. För vilken version av skivan de gör…

Sämsta funkar skivans första snabba låtar, som ”Ties that bind” och ”Two hearts” där Bruce verkar ansträngd och tempot fått sänkas för att han ska hinna med sången.

”Independence Day” får en inledande förklarande monolog och blir vackrare än på skivan. Fiol och sax ersätter förtjänstfullt panflöjt. När det är dags att ”byta skiva” dimmas belysningen och en ensam Roy Bittan spelar ett rörande vackert, mörkt och närmast klassiskt pianoparti. Enstaka röda lyktor tänds och ”Point Blank” startar. Jag har svårt att se denna mörka och känslofulla version som något annat än en stark kommentar till det senaste tidens dödsskjutningar och massakrer i USA, där framför allt unga svarta och även poliser fått sätta livet till. Det går nästan att ta på sorgen och maktlösheten hos Bruce. 

Därifrån tar oss Max Weinbergs pumpande baskagge oss i ett tvärt kast ut till Cadillac-ranchen, i ett av flera exempel på att ”The River” är kontrasternas skiva. Som sig bör blir det att åka av. I denna ösiga och förlängda tappning med flera saxsolon, blir även detta frågetecken på förhand nu till ett utropstecken i protokollet. 

Närbesläktade ”I’m a rocker” förblir en parantes även live. I höjd med ”Stolen Car” brukar jag tydligen tappa koncentrationen i vanliga fall, live blir den makalöst vacker när varje ord når fram. Albumavslutningen är något i hästväg. ”Drive All Night” försätter ett Ullevi i skymningen i andakt upplyst av tusentals mobiler. Jag förlåter Bruce för den banala textraden om skorna många gånger om.

När skivan nått vägs ände i ”Wreck on the Highway” blir det kittlande att vi nu har helt okänt territorium framför oss. Vad som helst kan komma.

Det blir en både väntad och oväntad kavalkad av hits. Bruce och E Street tycks extra spelglada och taggade och publiken likaså. Bruce säger det själv: ”Nu börjar partyt”.

”Badlands”, ”Born to Run”, ”Dancing in the Dark” leder till ett härligt om än något förutsägbart party där gammal som ung ger järnet. ”Candy’s Room” och ”She’s the One”, desto mindre tippade och desto större fröjd för örat. I ”Because the Night” får Nils Lofgren äntligen glänsa och river av ett flera minuter långt solo som torde få det att vattnas i munnen på hårdrocksgitarrister.

Partyt tuffar på med en sådan energi att vi inte bryr oss om att om att vi får höra förhållandevis lite från skivorna ”Born to Run” eller ”Born in the USA”. Publikinteraktionsnumret ”7 Nights to Rock” får så bra gensvar på ”veckodagssticket” att bandet inte kan sluta spela den. ”Shout” fortsätter på samma tema. 

Det är en rörd Bruce Springsteen som tackar Sverige och Göteborg, inte minst för fansens inledande ”Welcome home”-hälsning från sittplats.

Inför ett 60 000 lyckliga själar på ett kokande Ullevi kan Bruce inte motstå frestelsen att hämta upp en skylt med texten ”It’s time for the Stadium breaker”. Vid ett tillfälle under ”Twist and Shout” uppmanar Bruce oss att testa vad stadion håller för. 

Hade de som lagade den spruckna stadion efter konserten 1985 inte gjort sitt jobb hade vi definitivt dansat sönder Ullevi 23 juli 2016. Så här kul har nog varken Göteborg eller Springsteen haft på mycket länge.

Bruce Springsteen sjunger ”Hungry Heart” på Ullevi 23 juli 2016

”Drive All Night”

En fullständig låtlista hittar du här: http://www.setlist.fm/setlist/bruce-springsteen/2016/ullevi-stadium-gothenburg-sweden-23ff7cdb.html

Besvarad kärlek på Ullevi

Bruce Springsteen och the E Street Band
Ullevi, Göteborg
27 juli 2012

Det är ett ovanligt och lågt tempo på musiken från scenen och en mässtämning ligger över Ullevi. Det är halvvägs in i konserten. Pastor Springsteen har precis berättat att låten började som en sång de svåra tider som drabbat hans adopterade hemstad. Men hur den med tiden kommit att handla om mycket mer. Om hälsningar och avsked. Att avskeden blir fler och fler när man blir äldre. Under tolvminuterseposet ”My City of Ruins” låter det som att hela Ullevi tar i på gospelrefrängerna.
Några timmar tidigare har konserten trögstartat med ”This Promised Land” och ”Prove it All Right” för att snart ta bättre fart genom ovanliga och diskorockiga ”Cover Me”.

Han skapar ett pärlband av mer otippade hits under konsertens första timmar, skapar irländska stämningar i nya ”Death to my Home Town” och ”Shackled and Blown” och bygger dynamik i låtar som ”Waiting on a Sunny Day”. På sistnämnda hinner Bruce bara köra ackordföljden en gång innan hela arenan nynnar stämman som fiolen strax ska dra igång.

Att publiken kan ”Dancing in the dark” och ”Born in the USA” visste vi, men mer upplyftande är hur väl sentida låtar som ”City of Ruins”, ”Radio Nowhere” och ”Waiting on a Sunny Day” fungerar.
Det är inte en kväll för raka låtar med enklare ljudbild som ”I’m on Fire”, ”Thunder Road” eller ”No Surrender” och jag saknar dem heller inte.

Det här är min andra konsert med Bruce Springsteen och sedan sist har jag glömt vilken showman han är. Bruce bjuder på sig själv och ser ut att verkligen trivas och ha roligt, hela tiden. Vid 62 års ålder springer han upp och ner på scenen i nästa varje låt och tappar för den sakens skull aldrig styrkan i rösten. Han gör breakdancesnurrningar med gitarren nere vid publiken. Rör sig runt och tycks ge järnet i varje rockigare låt. Längre fram i konserten fejkkollapsar han på scenen. I ”Dancing in the Dark” drar Bruce upp en rödhårig tjej på scen att dansa med och bär senare tillbaka henne i publiken. Med den utstrålningen och glädjen tycks han vara välvilligheten själv.
Jag finner mig omgiven av leenden och kommer på mig själv med att vilja ordinera ”Bruce på recept” till folk som är deprimerade.

Det blir aldrig tråkigt, delvis eftersom låtlistan rymmer så mycket variation och flera rariteter. Som ”Drive all Night” som de enligt Bruce inte spelat sedan förra gången de var i stan, 2008. Partyt i ”Rosalita” kommer inte heller varje gång. Men visst fanns här även saker att vara mindre entusiastisk över, som nya ”We’re Alive”.

Tidigt i konserten berättar Bruce på svenska att ”Göteborg. Vi har saknat er”
Det blir ju längre kvällen lider till:”Göteborg vi älskar er” och på engelska ”vi har aldrig blivit besvikna här”

Under extranumren tänds Ullevis fyra strålkastare ned på publiken, vilket tar kol på en del av stämningen som funnits under konsertens tidigare tre timmar. Ljusshowen från scenen syns inte lika bra och inte heller publikens viftande av smartphones med tända blixtar under lugnare låtar.
Att puben tänder lamporna är det internationella tecknet för att det är dags att gå hem. Är detta den svenska versionen av britternas att slå av strömmen under ”Twist and Shout”?

Men både Bruce och publiken är eniga om att det inte är dags riktigt än.
Sista timmen bjuder på en kavalkad av hits, en ”Born in the USA”, med skönt tyngd och basmörker, över i en nästan pliktskyldig ”Born to Run”, där det kändes som att Bruce sackade efter lite textmässigt. 50-tals rocken i ”7 Nights to Rock” blir till ett härligt call and response-nummer mellan Bruce och Ullevi.
Det är som sagt en mycket lyckad blandning av nytt och gammalt, välbekanta hits och mer osannolika sådana.
”Tenth Avenue Freeze Out” kommer som en känslosam hyllning till Clarence Clemons och filmklipp från av Clarence visas på storbildsskärmen bakom bandet. Efter det konstaterar Bruce:
”Vi kan ju inte åka hem utan att ha spelat the Stadium Breaker”.
Ullevi består testet: Tiotusentals dansar till ”Twist and Shout”.
Även utan Bruces starkaste låtar var detta en afton som frälste de icke-troende.

Betyg 5/5

Bruce Springsteen – Wrecking Ball

När ska man bestämma sig för om en skiva är bra eller dålig?
Efter hur många lyssningar?

Bruce Springsteens nya skiva fick mig att fundera över detta varje recensents och musiklyssnares dilemma.

Hade jag recenserat ”Wrecking Ball” efter en eller två lyssningar hade betyget blivit en tvåa eller en svag trea. Jag tänkte att jag nog vuxit ifrån nutida Bruce Springsteen, att min musiksmak förändrats för mycket (involverande mycket mer ny popmusik), sedan jag blev kär i ”Magic” 2007.

Första singeln ”We Take Care of Our Own” verkade vid första anblicken vara en äckligt bredbent och nationalistiskt kampsång. Skivans andra spår ”Easy Money” lät förvånansvärt irländskt folklig, med dragspel och hela köret, som ett överblivet spår från 2006:s folkporr ”Seeger Sessions”. Skivans lät även i fortsättningen oväntat folklig, kombinerat med de två senaste skivornas välproducerade, bredabenta gubbrock.

Jag lade märke till något med något med Springsteens nutida låtskrivande som inte föll mig i smaken. Att han så ofta hamnar i svulstigt producerade trallande refränger, utan något meningsfullt textinnehåll.
Vad ”Wrecking Ball” än var så var det INTE fräscht.

Men jag lät skivan rulla på i bakgrunden.

Och vips fann jag jag mig, till viss irritation, gå och tralla på titellåten ”Wrecking Ball”.
Och sedan ville jag bara ha mer.

Två veckor senare vill jag fortfarande bara ha mer.

Med bättre koll på budskapet i ”We Take Care of Our Own” har jag gått från att acceptera den till att eh ja, gilla den.
”Death to my Hometown” och ”Easy Money” innebär gött gung. ”Wrecking Ball” med sina Håkan-lika gosskörer gör sig säkerligen fin på Ullevi i sommar.
Och ”Land of Hope and Dreams” (med skivans enda och sista saxofontoner av bortgångne Clerence Clemmons) var ju faktiskt från början fantastisk.

Betyg 4/5