Höstlista

Det blev en höstlista, http://open.spotify.com/user/paranoidand/playlist/4eJurKJo1iiEdGV9Li1lvu

Sommar och lite höst

Den här listan har varit halvklar en längre tid och jag hade nu egentligen gått vidare.

Men där var för många guldkorn helt enkelt, däribland Ryans ”Wrecking Ball”, Cohens ”Almost Like the Blues” och Bahamas ”Can’t Take You With Me”. De sistnämndas två nya skivor rekommenderar jag varmt.

Way out west 2014 i korthet

Way out west 2014 var de uteblivna duetternas år. Det var också metal- och hiphoppåret, då en inoljad kvinna tog av sig trosorna på storbildskärmarna på största scenen, på Sveriges annars mest medvetna festival. Det var året klubbprogrammet blev minst lika viktigt som de stora scenerna.

Det skulle vara att ljuga att säga att Way out west 2014 lyckades lika bra som tidigare år. Det kändes att det var lite mindre folk på området. Inte lika långa köer till öl och mat. Inte lika trångt på de största konserterna. Något som säkert berodde på att festivalen i år tappat den fingertoppskänsla den haft tidigare år. Motörhead… På en indiepopfestival… Ni förstår själva. Ett tvivelaktigt startfält till trots bjöd festivalen på många fina konsertupplevelser, inte minst på klubbarna.

2014 var också året då Way out west placerade stora artister på för små scener. I WOW-sammanhang stora Real Estate, Kurt Vile, How to Dress Well och Anders Wendin förpassades till klubbar, där en mindre skara (750 till 2500 beroende på klubb) kunde ta sig in för att se dem. I flera fall gjorde det dock artisterna gott. Folkkära Annika Norlin fick ett massivt stöd på tältscenen och Kurt Vile lät bra i operahuset.

Betyg för konserterna jag såg:

 

5/5

Hozier
Polletten, Liseberg (klubb), 8 augusti
Redan rader in i första låten hade irländaren Hozier publiken som i en ask. Med starka melodier och en röst som borde få många mer meriterade sångare att avundas tog han Polletten med storm. Omgivningen med skeppet, de mysiga lamporna och känslan av gammal dansbana gav en vacker inramning till en mycket fin konsertupplevelse. Publikresponsen var så stark att Hozier själv var märkbart tagen.
En fullängdsskiva ska vara på gång. Håll tid godo med epn så länge.

4/5

Sharon von Etten
Linné, 9 augusti
Sharon och bandet skapade magi i tältet, den otacksamma starttiden 13:00 till trots. Minus: ingen ur the National hade pallrat sig dit för köra eller göra duett.
Icona Pop
Azalea, 9 augusti
Icona Pop är underhållare och förvandlade Azalea till ett riktigt svängigt 90-talistdisko. Mäktigast ”Get lost” och moderna klassikern ”I love it”. Bästa dansen på festivalområdet.

Annika Norlin
Linné, 10 augusti
Detta års Way Out West var som sagt en festival med artister till synes placerade på alldeles för små scener. Tältscenen gjorde faktiskt bara Annika gott. Och att det varit tyst om henne ett tag märktes inte på den mäktiga publikresponsen. Blandningen av helt nytt material med låtar från de båda tidigare projekten var i stort sett sömlös. Allting lät mer elektroniskt och Annika satsade på en annan scenshow, utan instrument eller endast trummandes på en tamburin. Uppfriskande!

Neutral Milk Hotel
Azalea, 10 augusti
Det lät precis så bra och så bitvis galet som det gör på moderna klassikern ”Aeroplane over the Sea”. Det märks att det återuppstådda 90-talsbandet passade in som fisken i vattnet på denna festival. Regnet slutade lagom till konserten, men lämnade ändå en avslagen stämning i publiken.

Anders Wendin
Rondo (klubb), 10 augusti
Ett halvfullt Rondo vittnade om att Moneybrothers projekt i eget namn är inte tillräckligt hippt för Way out west-kidsen, men det struntade Anders i. Med en för spelningen inlånad trummis bjöd Anders & Co på en efter omständigheterna osannolikt svängande tillställning, speciellt i ”Du måste kunna gå nu” och ”Dom vet ingenting om oss”.

3/5

The National
Azalea, 8 augusti
The National gjorde vad de skulle denna spelning, varken mer eller mindre. En stopp på vägen, under ett långt och hårt turnéschema. De var bitvis onödigt elektroniska. Med två gitarrister, varför inte låta en av den plocka upp den akustiska gitarren och ge lite fyllighet och dynamik? När sångaren Matt Berninger, som verkat något oinspirerad denna kväll  och sällan sjungit ut helt, sedan röjer fram genom publikhavet på avslutande ”Mr November” så känns det mindre som en överraskning och mer som ”en dag på jobbet”. Och var någonstans var Sharon von Etten? Hon skulle spela på eftermiddagens följande dag, visste borde de kunnat få till en duett?

Kurt Vile
Göteborgsoperan (klubb), 10 augusti
En speedad Kurt Vile, som i mellansnacken tycktes jaga fantasifoster, levererade rent musikaliskt. Men att efter en festivaldag klockan 02:00 sätta sig ned i bekväma säten till en flummig gitarrkonsert, det var inte världens bästa idé. Sannolikt sov hälften av besökarna, mer eller mindre, Viles slamriga rock till trots.

Bill Callahan
Azalea, 9 augusti
Metronomendriven gubbrock i eftermiddagssolen. Inte det fräschaste man kan tänka sig. Ljudet visade sig vara trummisens elektroniska baskabba, som lät nästan identiska med en automatisk takthållare. Efterhand som detta ljud blev mindre framträdande och gubbarna varmare i kläderna lät det riktigt bra om Benedict Cumberbatch-lookaliken som med sin helt avskalad rekvisita (ett svart skynke) blev ett statement ibland alla färgglada LED-backdrops.
   

Bill Callahan?                                   Benedict Cumberbatch?

Veronica Maggio
Flamingo, 10 augusti
Maggio bjöd på en stor dos energi och sjunger riktigt bra. Hon visade, inte minst med det smittande syntriffet i ”Jag lovar”, varför hon är det svenskspråkiga popens drottning. Men att hon på konserten i Göteborg inte lyckats få med sig Håkan för duetten ”Hela huset” blev en form av tjänstefel. 

2/5

Outkast
Flamingo, 9 augusti
Det började ju så bra. ”BOB”, Gasoline” och ”Miss Jackson” fick Way out west att vibrera. Dans, idel leenden och positiv energi. Sedan följer ett parti där Big Boi och Andre 3000 turas om att lämna scenen för att ge plats åt den andres solomaterial. Antagligen håller deras både sololåtar inte i närheten av jämförbar kvalitet för nu blir det visuella explicita avledningsmanövrar. En bikiniklädd rumpskakande och ormande kvinna i bara underkläder dyker upp på storbildskärmarna. Hon visar brösten. Hennes ansikte syns aldrig. Hon blir ett helt och hållet ett objekt, och ingen person. Detta fortsätter låt efter låt och luften går ur konserten. Så småningom lägger sig kvinnan på skärmen sig ned och tar av sig trosorna. Folk lämnar konserten. Stämningen från konsertens början återfås aldrig och förhoppningsvis tog Outkast med sin en funderare i bagaget hem. Kring hur de i Göteborg gick från coola popgenier till snuskgubbar på nolltid.

 

Neil Young and the Crazy Horse levererar fortfarande

Neil Young and the Crazy Horse
30 juli 2014
Forum, Köpenhamn
4 (stark)/5

Neil Youngs röst och bandets vitalitet imponerar på Forum.

Det börjar trevande. Neil Young kliver in på scenen, helt svartklädd så när som på massiva vitgrå polisonger och under hatten spretande vitt hår. Han ser i ärlighets namn plufsig ut. Kompgitarristen är med europeiska midjemått rejält överviktig och så väl basist som trummis ser ut att rullats direkt in från ålderdomshemmet.

När de öppnar upp med ”Love and only love” är tempot också rejält mycket makligare än på skiva. Det är en låt som kräver en hel del av sin sångare och ikväll når Neil inte riktigt fram. Det gör dock inget, för nästa låt ”Powderfinger” tar han med självklarhet och fortsätter så under resten av konserten. Det är makalöst vilken sångröst 68-åringen fått behålla. Medan Bob Dylan gjort det till en stil att kraxa sig fram genom sin låtskatt (och gör det ganska bra) så låter Youngs röst nästan oförskämt bra. Låtar som ”Bar Stool blues” och ”Cortez the Killer” har nog aldrig låtit bättre.

Neil Young river av solon till höger och vänster uppbackad av kompgitarristen Frank Sampedro. De skämtar, skrattar och har ett fint samspel. Hade inte, som jag förslog då de ställde in på förra årets Way out west, gått kasta in vem som helst på Franks plats. Som band är de tajta och gillar att jamma.

Ibland blir det några vändor jam för mycket. Men en ”jamlåt” som klockar in på över tio minuter, följs ofta av en kortare refrängburet alster, vilket gör en skön dynamik till tillställningen och visar på musikerns Youngs bredd. Den som inte förberett sig på mycket jam blev dock besviken.

Neils starkaste antikrigslåt, ”Living with war”, är så väl nödvändig som sparsmakat vacker, uppburen av Youngs munspel.

Halvobskyra och på platta ganska mediokra låtar som ”Days that used to be” och ”Love to Burn” kommer till sin rätt live. Sistnämnda fortsätter Neil och bandet spela tills den på något vis blir intressant.

Det är mitt i konserten, bandet har gått av och kvar på scenen står Neil, med en akustisk gitarr och ett munspel. Det skulle kunna kännas ofräscht när Neil nu blir Dylan anno 1962, men det blir istället kraftfullt när texten kommer till sina fulla rätt. Han påminner oss om hur sorgligt ständigt aktuell ”Blowing in the wind” är. Nyligen fick Neil Young ställa in i Tel Aviv med anledning av kriget och med förhoppningen om att få återvända och spela i ett Israel och ett Palestina som lever sida vid sida i fred.

Han gör helt rätt i att låta texten tala även på ”Heart of Gold” och hålla den galna hästen i kulissen.

Och sedan var det det där med Cortez. Jag har ett ambivalent förhållande till denna låt. På pappret är det en alldeles för enkel rocklåt (samma fyra ackord om och om igen in i oändligheten). Textmässigt ofta briljant, men ibland förvirrande och framför allt alldeles för lite text i låt som klockar in på över nio minuter.
Live köper jag allt rakt av. Minuter av instrumentalt manglande skapar en stämning där de allvarsamma textraderna passar väl in.
De få raderna och få ackorden framstår plötsligt som ett musikaliskt mästerverk.

Efter en tio minuters dräparversion av ”Rocking in a Free world” med ett publikstöd som nära nog lyfte taket kunde det lika väl tagit slut. Men som extranummer vi fick nya och tyvärr inte helt inspirerande ”Who’s Gonna Stand Up And Save The Earth?”

Ett lite felsteg, men Neil & Co var sedan länge i hamn. Kanske är jag också lite mutbar. Vid ingången hade Neils crew försett oss alla konsertbesökare med varsin t-shirt, bärande antingen texten Protect eller Earth. Nog kunde han då få testa sin ”rädda jorden”-dänga.

Ett minus med Forum som konsertarena är att ventilationen är gravt underdimensionerad. På sommaren hade det varit bättre att lägga en sådan konsert på en jämnstor utomhusarena (finns det i Köpenhamn?). Men då hade i utbyte en del av stämningen och trycket gått förlorad.
Det låga taket och balkongen gör Forum till en ganska stämningsfull stor konsertarena.

Låtlista från Setlist.fm:

Love and only love
Powerfinger
Standing in the light of love
Days that used to be
Living with war
Love to burn
Name of love
Blowin in the Wind
Heart of Gold
Barstool Blues
Psychedelic Pill
Cortez the Killer
Rockin’ in thr Free World

Extranummer
Who’s Gonna Stand Up And Save The Earth?