Vad är väl en afton med halva Libertines?

Vad: Music doc på Victoriateatern
Live: Malmöbandet Yast
Musikdokumentär: ”There are no innocent bystanders”
Frågestund: Carl Barat, regissören Roger Sargent och basisten John Hassall som bonus, utfrågade av nöjesjournalisten Tali de Silva.

– Va?
Carl Barat ser förvånad ut, som han just blivit ryckt ur en dagdröm.
– Är du med oss Carl, frågar bassisten John Hassall.
Carl Barat har antingen missat eller försökt ignorera intervjuarens fråga om rockmyten och Libertines.
Han svarar att han inte tycker att rockmyten finns i dag. Han säger, som jag tolkar det, att nu för tiden, kan vem som helst, en rörmokare eller en rockartist, festa till det på klubben och ta droger, utan att det är en stor gjej.

Två timmar tidigare står Malmöbandet Yast på scenen och framför Libertines-coversen ”Music when the lights goes out” och ”What a Waster”, plus tre egna kort.

Dokumentären börjar med några välkomponerade klipp, som avlöser varandra till musik. Basisten stämmer en gitarr. Det är rockigt och väldigt snyggt.
Men så fort någon öppnar munnen uppenbaras filmens stora problem.
Den överskattar den icke-engelskspråkiga publikens förmåga att förstå Östlondonsk engelska. I scener från replokalen där flera av bandmedlemmarna pratar och ljudupptagningen verkar ha skett på håll blir dialogen till ett så svårdechiffrerat mummel att inte ens folk på Carls gata hänger med i allt.
I dessa scener blir den svenska förståelsen noll. Det har dels att göra med att ljudkvaliteten är sämre i dessa scener, dels på grund av Pete och Carls dialekter.
I filmens andra scener förstår man mer, men ofta inte mer än hälften av en mening, eller några uttryck här och där.

Ett råd till skaparna: Texta filmen. Engelska duger fint.

Filmklippen som följer Libertines under repetitionerna inför deras återföreningsspelningar sommaren 2010 varvas oavbrutet av rockiga, charmiga eller roliga bilder av bandets medlemmar. Filmen verkar vara gjord av ett fan och aldrig är särskilt kritisk.
Denna bild bekräftas senare, under frågestunden, av regissören Roger Sargent.
– Jag ville att Libertines skulle framställas mindre negativt än de gjorts i medierna.
Han har varit bandets vän och ständige stillbildsfotograf, som inför återföreningsturnén bestämde sig för att filma bandet. Eftersom han var en i gänget sedan tidigare smälte han in bra.
– Jag tror att ett annat, okänt kamerateam skulle ha hämmat repetitionerna.
Kvällens mer intressanta svar kommer från regissören.

Annars står det redan tidigt klart att frågestunden en mardröm för vilken samtalsledare som helst. Libertinesmedlemmarna är antingen drogpåverkade eller bara väldigt disträa och inte sugna på att svara på frågor.
Det är ett otroligt svårt jobb, som troligen varit något lättare för någon som intervjuat dem förr (vilket också var Music doc:s ursprungliga plan, men det blev inte så).

• Vilken är din favoritscen i filmen?

Carl Barat kan inte svara, men visserligen får vi reda på att basisten tvingat regissören att plocka bort en scen i filmen. Vi får inte reda på vilken.

• Kan du ge något råd till Oasis-bröderna? Hur får man det att funka som band igen? – Finns det några quick fixes?

Carl Barat svamlar och blir stum.
– Missar jag något, undrar han och John Hassall försöker släta över det hela med att säga några ord om hur man måste lyssna på varandra.

Frågorna från publiken gör sällan mycket för stämningen de heller. I flera fall är det inte frågor, utan påståenden, som ”dubbelhaka”.
– Vågar du komma upp och säga det på scenen, undrar regissören Roger Sargent.

Kanske bidrog bristen på textning till den tafatta stämningen efter filmen, att rätta till det vore en quick fix.

Hur som helst, publiken och de på scenen bär lika delar i ansvaret för den havererade frågestunden.

There are no innocent bystanders.

Etiketter Carl Barat, Libertines, Roger Sargent, There are no innocent bystanders